Back to Top

Contact Us

Use the form on the right to contact us.

You can edit the text in this area, and change where the contact form on the right submits to, by entering edit mode using the modes on the bottom right. 

44 Ölandsgatan
Stockholm, Stockholms län, 116 63
Sverige

076-1164217

Kulturbyrån Åsa Jacobsson. PR, kommunikation & projektledning.

Agneta Pleijel

Agneta Pleijel

- best of nordens louise hertzberg möter en av Nordens främsta författare

AgnetaPleijel.jpg
 

Agneta Pleijels roman Doften av en man är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Den självbiografiska romanen kom ut före me too-rörelsen, men är på sätt och vis ändå en del av den.
- Det finns så mycket skam hos kvinnor, inte minst för sexualiteten. Skam gör att man täpper till munnen. Men förutsättningen för att skriva det här boken var ju att tala sanning och vara uppriktig, säger Agneta Pleijel.

Agneta Pleijel är en av Sveriges mest framgångsrika författare. Hon har i år redan tagit emot Svenska Akademins nordiska pris och har nu också möjlighet att få ännu ett prestigefyllt nordiskt pris – Nordiska rådets litteraturpris.
- Det tror jag inte för ett ögonblick att jag får, säger hon lättsamt.  
Vi träffas i hennes lägenhet på Södermalm i Stockholm och Pleijel delar frikostigt med sig av sina erfarenheter som författare och som kvinna.
- Jag har ju skrivit om mitt liv, så då är det ju naturligt att prata om det, förklarar hon.

Även om Agneta Pleijel inte skulle få Nordiska rådets litteraturpris för sin roman, så har boken redan fått det kanske viktigaste erkännandet.  

- Jag har fått väldigt mycket läsarbrev och det var ju väldigt stärkande och jag insåg ju att jag genom att släppa ut de här minnena och försöka gestalta så kommer man ju att dela dem med många som har varit med om liknande saker.
Boken är inte en regelrätt självbiografi, men ett urval av minnen från Agneta Pleijels liv från 50 till 70-talet. En omodern etta i Haga i Göteborg och ämnet litteraturhistoria är startpunkten och studierna går bra. Men hur kommer man åt livets honung? Ryms livet verkligen i litteraturen?

I början av boken är hon 20 år. Hon har det kämpigt med relationerna. Både till männen och till sina föräldrar, vars olyckliga äktenskap också inkräktar på hennes liv.

- Jag skriver i inledningen att för den här flickan vill inte någonting som har med kärlek att göra lyckas förrän långt senare i livet, säger Agneta Pleijel.

Där finns kärlek som inte håller vad den först lovande. Där finns hot på gränsen till våldtäkt. Där finns smarta män, uppblåsta män, skrämmande män, fantastiska män, sensuella och sådana som det är svårt att tända på och där finns den riktigt svidande olyckliga kärleken.

…Det gäller att hålla igång och oavbrutet. Att störta så djupt man kan klarar hon inte. Hon dövar sig. Med arbete. Med prestationer. Med att sova med den ene efter den andre. Så löser hon kärlekens problem. Hon är varken cynisk eller kall. Hon är bara uppskruvad som en fjäder. Vad som helst. Vem som helst för att slippa övergivandets smärta.

Det mesta intressanta med boken, tycker Agneta Pleijel själv, är att hon alls vågade skriva den. Syftet var från början inte att skriva självbiografiskt. Hon skulle skriva om sin faster, men så tog hennes eget liv större och större plats i berättandet.

- Jag började tycka att mina erfarenheter var intressanta. Det blev ju en sorts kvinnohistoria på sätt och vis.

Hon skrev först uppväxtskildringen Spådomen och följde sig själv vidare i livet i romanen Doften av en man.

Agneta Pleijel har aldrig skrivit dagbok, boken bygger på det hon har kommit ihåg och en del brev från den tiden.

-  Vissa minnen sätter sig och blir starka och man bär med sig genom livet. Och så försöker man gestalta de där minnena. Då hamnar de ju i ett rum och andra människor är med. Då får man försöka sätta sig in i deras situation också. Så det blir en sorts tredimensionell projicering av ett minne som först verkade vara väldigt enskilt

Läsarbreven visar att hennes erfarenheter inte bara delas av kvinnor från hennes egen generation. Även män känner igen sig, och kvinnor som är både äldre och betydligt yngre.

Agneta Pleijel säger att me too-rörelsen visar att det ännu är långt kvar till jämställdhet mellan könen. Strävan efter jämställdhet kallar hon den största och längsta av mänsklighetens revolutioner.

Hon ser med tacksamhet bakåt på de kvinnliga författare som offrade sina liv för den kvinnliga frigörelsen.
- Fredrika Bremer till exempel har beskrivits som en nucka men hon hade ju naturligtvis många känslor, men kunde inte leva på något annat sätt. Om hon hade gift sig hade hon blivit omyndig och hade inte kunnat verka som författare.  

Till skillnad från många kvinnor i sin generation valde Agneta Pleijel att inte gifta sig tidigt och skaffa barn.
- Jag kunde inte tänka mig att gå in i den traditionella kvinnorollen. Det hade säkert med att göra att jag inte tålde att man skulle mästra mig. Det är klart att det skapade bekymmer på äktenskapsmarknaden om man säger så.

I boken blir det tydligt att Agneta Pleijel fick betala ett pris för sin otraditionella inställning. Men hon ser inte på sig själv som någon feministikon.

- Nej men däremot står jag för en stark drivkraft att vara och en ska får vara sig själv, och ändå vara jämlik med andra.

I Doften av en man kämpar huvudpersonen för att andra ska ha det bra. Romanen är i huvudsak skriven ur den unga kvinnans perspektiv, men ibland kliver författaren in. Så här skriver hon om hur huvudpersonen slits mellan att göra både mamma och pojkvännen nöjda under semestern.

När jag tänker tillbaka ser jag hur jag ansträngde mig för att vara till lags. Jag var så nervös för att inte få tag på ett hotellrum åt Simon, att jag fick ont i huvudet. Inte något jag känner mig stolt över, tvärtom. Ett utrymme för mig och mina tankar. Inte lätt. Att det hängde ihop med att jag var dotter och kvinna kunde hon som var jag inte ens föreställa sig. Hon såg sig som ett självständigt subjekt. Det var hon inte. Om jag hade kunnat tala med henne om det här? Det går tyvärr inte.

- Flickor vill behaga och vara till lags. Det ville jag med, säger Agneta Pleijel.

Att skriva boken var en upptäcktsresa i att fånga den hon en gång var. En resa som visade sig beröra också många andra människors liv.

Men vad ska erfarenheterna då användas till? Hur ska kvinnor bete sig när vi nu exempelvis vet att vi lätt tappar bort oss själva?  

Agneta Pleijel svarar att det är upp till var och en.

- Det finns inga kungsregler som talar om för dig att nu ska du göra så eller så. Balansgången mellan undergivenhet, jämställdhet och överlägenhet det måste vara och en klara ut. Det är ju en etisk och moralisk fråga.

Men hur ska vi då veta när jämställdheten går framåt? Vad är målet? Agneta Pleijel värjer sig mot frågorna, och påpekar att hon inte är någon profet, men svarar till slut.

- Att kvinnor faktiskt ofta har en större psykologisk kunskap än vad män har framkommer ju mer och mer, och det är ju bra. Jag menar, det är ju inte bara det att kvinnor ska låta bli att anpassa sig. Det är väl det att män också ska anpassa sig. Uppöva den färdighet som många kvinnor har.

- Sedan får man väl vara glad över de kvinnor som inte har fogat sig utan som har kämpat för de här sakerna. Och ofta till ett högt pris.

Om Agneta Pleijel hade varit ung nu istället för på 50-talet. Hade livet då varit mycket enklare?

- Jo jag tror att unga kvinnor på sätt och vis har det lättare idag. Men hur de sen har det. Det vet ju inte jag. Det är därför vi har litteraturen eller hur? För litteraturen berättar lite grann om insidan. Den som inte riktigt kommer fram i riksdagsprotokoll eller i avhandlingar. Skönlitteraturen är ju till stor del ett vittnesbörd om insidan.

För Agneta Pleijel har läsandet och skrivandet alltid varit en viktig del av livet. En slags utforskning, ett försök att förstå.

Alla människor skriver. De flesta vet inte om det. Skriva är vad som pågår i oss medan vi lever. När man skriver är man ingen särskild, men man är mer sig själv när man skriver än någonsin annars. Skriva pågår oavbrutet. Att sätta ord på papper är däremot mödosamt. Det är som med drömmar. Man vet att de förvandlas medan man skriver ner dem. Men närmare kommer man inte.

Hon har höga krav på sig själv som författare, och släpper inte ifrån sig en bok förrän hon själv tycker att den håller måttet. Den måste ha en lödighet och en halt, som hon uttrycker det.
Det är en mycket ansträngande process.
- Den enorma osäkerheten inför nästa bok. Jag tror det måste vara så. Är det här värt att ägna, två, tre, fyra år av mitt liv? Orkar jag? Kommer jag att hålla geisten uppe eller kommer jag att slockna efter sidan 230. Jag har massor av manuskript som inte har blivit någonting.

Under skrivandet får hon avstå mycket.
- Tankarna släpper ju inte, utan man går med det under väldigt lång och ensam tid. Men driften är i alla fall tillräckligt stark att hålla på, annars skulle det kännas en smula fattigt tror jag.

När vi träffas arbetar Agneta Pleijel inte med någon särskild bok, men det är ett ämne som pockar på hennes uppmärksamhet.
- Det där med far och dotter tycker jag är intressant, att förstå sin relation till sin far.

Om denna nyfikenhet också mynnar ut i en bok vet hon inte ännu. Under tiden gör hon det hon alltid gör. Samlar på sig stoff som hon inte vet när det kommer till användning. Hon berättar om flygningen häromkvällen. De kom från Kiev och planet flög in till Stockholm över väldigt mycket moln som hade så egendomliga formationer. Genast började hon fundera på hur hon skulle kunna formulera det hon såg.
- På ett sätt pågår ju skrivprocessen hela tiden. Det att översätta intryck, sinnesvittnesbörd till språk, säger Agneta Pleijel.   


Om Agneta Pleijel:
Agneta Pleijel (f. 1940) har arbetat i de flesta genrer – som dramatiker, poet, litteraturkritiker och romanförfattare. Det stora genombrottet kom 1987 med Vindspejare, en roman löst baserad på hennes egen släkthistoria, i Sverige och på Java. Den egna släkten var också utgångspunkt för den trilogi historiska romaner – Drottningens chirurg, Kungens komediant och Syster och bror – hon skrev under tidigt 2000-tal.

Vid sidan av sitt breda författarskap deltar Pleijel ofta i samhällsdebatten. På -90-talet var hon professor i drama vid DI, Dramatiska Institutet. 1988-90 var hon ordförande i Svenska PEN-klubben. 

I nomineringen för Doften av en man till Nordiska rådets litteraturpris:
Doften av en man
är en feministisk utvecklingsroman, en kärleksfull, mångfacetterad och humoristisk skildring av en ung kvinnas strävan att bli sig själv nog. Den är också ett levande tidsdokument över en epok då kvinnan skulle frigöra sig såväl sexuellt som yrkesmässigt, men fortfarande blev hånad om hon trodde sig vara mannens like. ”Jag bar mig åt som om jag trodde att jag var lika mycket värd som en man”, skriver den äldre Pleijel om sitt unga jag. Och tack och lov för det – annars hade vi kanske aldrig fått Agneta Pleijels intelligenta, modiga och djupt rörande författarskap.

(Denna intervju är tidigare publicerad i Nordens tidning #3/18)

Agneta Pleijel kommer att medverkar i ett författarsamtal med Gunilla Kindstrand under Best of Norden på Nordiska museet i Stockholm, lördag den 6 oktober klockan 15:00.
Förköp biljett HÄR.

Tillbaka till programmet för Best of Norden.